Tisdagar är sångdagar för Sixten och mig. Vi är 12-15 mammor (och idag en pappa - HURRA!) som går till Munkhagskyrkan och sjunger barnsånger. Sixten är yngst med sina 5 månader, tätt följt av Henry som är tio dagar äldre. Erik och Tim är äldst båda är två och ett halvt år. Vi sjunger oftast i tre-kvart, det är ungefär så lång tid barnen orkar (och mammornas kaffetarmar ännu inte överröstar sången). Det som slår mig varje gång är avslutningen. Då går vi in till kyrkan med gnälliga och gråtandes barn, sätter oss i en ring runt altaret med barn som gnäller mer och mer ända fram tills vår sångledare plingar på triangeln. Alla barn bara slutar med allt gny och dom blir tysta. Knäpptysta! Och sitter still!! Märkligt vad en triangel kan göra.
 |
| Ville var här och firade Inez födelsedag i efterskott. Hon hade bakat och bjöd på kaffe. |
 |
| Så nära, men ändå så långt bort... |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar